Som jag skrev tidigare så kommer en olycka sällan själv. När jag var på dagis snubblade jag och drog hakan i backen. Det blev en djupt jack och jag var förtvivlad. Na var där och hjälpte mig och ringde snabbt till Dong som berättade för pappa vad som hänt som i sin tur ringde mamma som kom till dagis med gasen i botten. Vi hoppade in i bilen och åkte till en mottagning i Kamala men dom sa att det måste sys så det var bara att fortsätta till sjukhuset. På Bangkok Phuket hospital går det undan vill jag lova. Innan jag hann se nålen låg jag på rygg på en säng och blev fastspänd med en filt som hade kardborrband. Jag skrek i högan sky och Na såg svimfärdig ut. Fem stygn sydde doktorn. Det är många stygn på min lilla haka det. Antibiotika ska jag ta fyra gånger om dagen för infektionsrisken är mycket hög. Doktorn gjorde också rent mitt första sår på pannan som jag fick när jag tippade ner för trappan. Doktorn sa att det var vätska under såret. Jag var mycket upprörd när doktorn sydde ihop såret. En sjuksköterska la en operationsduk över mitt ansikte så jag knappt kunde andas. När mamma skulle dra bak duken lite fräste sjuksköterskan: don´t tuch! Då sa mamma: men han kan ju knappt andas och han ser ju inget! Jag höll på att få panik. Både vara fastspänd, inte se något och få lite luft. Det var för mycket för mig.Tänk dig själv hur det kändes. När jag äntligen fick stiga upp var lakanet blött av svett från min rygg. Det kändes som att jag hade legat där i evigheter men det tog bara några få minuter. Det är tur att jag inte är långsur. Jag blev snabbt på bra humör när jag hittade en stor pool med jätte bamsiga fiskar i. Jag har inte hunnit berätta om MINA fiskar än. Det ska jag snart göra men nu ska jag ringa till mormor och morfar på skypen.

Kram från Carl

Så här såg jag ut när jag var påväg till dagis, dagen efter jag ramlade ner för trappan. Som ni vet så kommer en olycka sällan ensam. På dagis ramlade jag igen och slog mig ännu värre. Jag skriver om det lite senare för nu måste jag iväg. Jag har så mycket spring i benen och myror i byxorna. Vi hörs snart.

Kram Carl