Nu ska jag berätta något obehagligt som hände härom kvällen. Vi hade precis ätit en ganska sen middag när vi hörde hur någon skrek. Vi gick fram till glastaketet vid salan och tittade men vi såg ingen, däremot hörde vi klart och tydligt att någon skrek för sitt liv. Vi ropade på Na och frågade om hon visste vad som hände. Hon förklarade på Thai och kroppspråk att en pojke som bor i campen mittemot ofta blir slagen av sina föräldrar. Men hjälp! Vi måste göra något! Pappa slängde sig iväg och vips var han på campen och vi hörde hur han vrålade: STOP IT!! Pappa kom tillbaka lite senare helt genomsvettig och upprörd. Vi vet att det bor två bröder på campen, en är 8 år och den andre är 10 år. Deras föräldrar är från Burma och de bor tillsammans. Pojken som är 10 år blir regelbundet slagen av sina föräldrar. När pappa kom till campen såg han hur mamman slog besiningslöst pojken men en plastkäpp. Han försökte skydda sig med armarna och skrek och skrek. Pappa fick stopp på misshandeln och skällde ut föräldrarna efter noter och sa att det skulle bli väldigt synd om den som slog pojken igen. Dong och alla andra har vetat om detta men ingen har berättat för oss. Dong har vid flera tillfällen pratat med föräldrarna och bett dom sluta slå sin pojke. Det har inte hjälpt mycket. Föräldrarna skyller på att pojkarna inte gör som dom säger. Dom har smygit in i andras rum och gjort andra rackartyg. Vilka barn busar inte? Det finns inget försvar för att misshandla sitt barn. Burma är ett fattigt land och många söker sig till andra länder för arbete. Dessa två pojkar går inte i skola, har inga leksaker, ingen TV och inga böcker. 

Pappa bad pojkarna komma hem till oss dagen efter. Vi synade pojken och upptäckte många ärr från upprepad missahndel. Vi gav Na sårrengöring för att ta hand om de senate såren han fått

Vi upptäckte ärr på hans örsnibb som blivit klippt med en sax, ärr efter att blivit knivskuren och blåmärken. Vi har fått höra att han blivit fastbunden utan mat och vatten vid flera tillfällen. Vi har kontaktat en volontär skola för barn från Burma som vi ska besöka och förhoppningsvis kan pojkarna få börja där. Pappa tog med dem och NamPju till McDonalds och sedan till Tesco där de fick köpa glass och godis. Så här glada var bjöderna när dom åkte iväg

Storebror till vänster och lillebror till höger

På McDonalds åt dom jätte mycket och var så glada. Båda var vattenkammade och lillebror hade en rosa plastklocka på sin handled. Pappa blev lite nyfiken hur det kom sig att han hade en rosa klocka, många killar i den åldern vill inte ha tjej färgen rosa. NamPju översatte när pojken berättade att deras mamma hade klockan för länge sedan men att den är trasig och hon använder den inte länge. När han ska vara fin brukar han ta på sig den. Jag uppskattar att klockan kostade 20 kr och detta var något värdefullt för honom. 

Efter maten tvättade dom händerna och när handdukstorken slog igång hoppade dom bakåt båda två och skrek till. Det var deras första möte med en handdukstork.

Man kan se i storebrors ögon att det inte finns mycket livsglädje, han ler med munnen men ögonen är ledsna. Man kan ju bara undra hur det ska gå för dessa två bröder. På höger kind har han ett stort ärr. Vi har fått berättat för oss att han en dag skulle "brottas" med en vildhund. Till sin hjälp tog han en kniv. Det gick som det gick. Hunden försvarde sig såklart och högg honom i ansiktet. När våld är vardag kan man förstå att det är svårt att skilja på vad som är ok och inte ok. Nu ska vi syna pojken regelbundet och kontrollera att han inte får mer skador. Ska verkligen göra allt för att skolan tar emot dem också. Det är männoiskor som dessa som behöver hjälp.

Kram från Carl