Det är rätt nattsvart och trist för mig nu. Jag bara pratar om att åka tillbaka och känner mig rastlös. Ni som haft en hund och förlorat den förstår säkert hur det känns. Alla (utom några få) tyckte så mycket om Carlsson. Alla (utom ett fåtal) blev glada när dom träffade min hund. Man blev helt enkelt jätte glad av Carlsson. Han var en glädjespridare! Nu säger jag att jag ska åka tillbaka till Lucky istället. Jag får inte glömma att jag har henne. Lucky är också jätte fin men det var Carlsson som var mitt i mitt hjärta. Nu sitter Lucky där och väntar på mig. Dom som tar hand om henne säger att hon är deppig. Hon har förlorat sin bästa vän och är ensam nu. 

Jag och mamma har kollat på Soi dog´s sida om det finns någon liten hund som behöver nytt hem. Vi har fått svar att de små hundarna adopteras väldigt fort. Nu har dom bara en liten/mellan stor hund som heter Aliza. Jag vill ha en kille! Vi har även kollat med Doggie heaven, en annan organisation som hjälper hundar. Dom har en liten söt rackare som vi ska träffa om han inte har fått nytt hem redan när vi kommer. Om han inte finns kvar köper vi en ny hund. Det finns så många hundar som söker nytt hem på Phuket men man måste fastna för varandra också. När jag träffade Carlsson första gången kramade han sig fast runt min hals och vägrade släppa taget. Fram tills jag har hittat en ny hund får jag trösta mig med annat

En klubba är en klen tröst när hjärtat är krossat, men det är bättre än inget.

Tack för era hälsningar, det värmer

Kram från Carl