Jag har varit och hälsat på Na på bygget. Jag bestämde mig för att åka och hälsa på Na och gick runt på bygget och letade men kunde inte hitta henne. Tillslut hittade jag henne på nedersta våningen. Jag blev glad när jag såg henne och skrattade lite. Na jobbar och sliter i värmen men är glad ialla fall. Na berättade för mig på sitt eget sätt med teckenspråk och knagglig engelska att hennes flickor har börjat i skolan. Flickorna slutar kl 15 och när Na´s kompis inte kan passa flickorna får dom sitta på bygget och vänta tills mamma Na slutar för dagen. Det verkar lösa sig för Na och hennes tjejer och det känns bra.

Nedersta våningen är långt ifrån färdig och jag blev som ni ser lite förvånad över hur mycket jobb det är kvar där. Oj oj, tänkte jag hur ska det här någonsin bli färdigt. Pappa förklarade för mig att nedersta våningen kan bli klar lite senare för vi ska inte sova där. Phu, vilken lättnad. Jag blev lite orolig ett tag men sedan kändes det bättre.

Jag kramade Na, sa vi ses och åkte iväg nerför berget mot nya äventyr.

Kram från Carl

Detta var vad vi såg på beachen härom dagen. Pappa var trött och utarbetad och sa att han mådde illa när vi fick syn på den här mannen. Själv tycker jag att han ser rolig ut. Mycket annorlunda ialla fall. Alla skrattade och mamma var fräck och gick fram och frågade om hon fick ta en bild. Mannen ställde gärna upp på fotografering och posade snyggt och elegant framför kameran. Eller vad tycker du? Mår du lite lätt illa eller tycker du att han ser rolig ut?

Kram Carl

Nu när Na har slutat får mamma och jag roa oss själva på dagarna. Det går alldeles utmärkt tycker jag. Det är klart att jag saknar Na för hon var både snäll och rolig men det är bättre att hon tar hand om sina tjejer, och mamma tar hand om mig. Ibland träffar jag en tjej som heter Elise. Hon är blond, söt, busig och charmig. Det är full fart på Elise och jag får skynda på om jag ska hinna med alla hennes påhitt. Bilderna idag är från Kamala beach när jag och mamma var där en hel dag med Elise, pappa Patrik, Anna, bebisen Isolde och Elises mamma Sofia. Patrik fångade små krabbor och en liten kräfta som Elise och jag hade i en grop i sanden. Det tog inte lång tid innan krabborna hade smitit men det var så spännande att titta på dom. Elise är en modig tjej, hon höll i min leksaksåsna och sträckte ner armen i gropen. En krabba grabbade tag i åsnan och Elise skrek till och slängde iväg åsnan. Elise och jag tjöt av skratt. Ibland när Elise skrattar så skrattar jag också fast jag har egentligen ingen aning om vad vi skrattar åt, jag skrattar ialla fall. Innan vi skulle åka hem kom min pappa ner till stranden och la sig på solstolen och vilade lite. När pappa och jag tittade en bit bort såg vi något mycket annorlunda. Mamma var snabbt framme med kameran och tog några bilder. I nästa blogg ska ni få se vad vi såg. Ni kommer att tappa hakan, jag lovar...Ni ser en liten skymt av det vi såg på bilden bakom mig och pappa.

Kram från Carl

När jag var i Jungceylon såg jag något mycket märkligt. Det var stora akvarium med fiskar i och i dom skulle man stoppa ner fötterna. Fiskarna nafsade på fötterna och det skulle vara avslappnande, sa tjejerna som jobbade där. Jag blev helt fachinerad och kunde inte gå därifrån. Mina ben var för korta för att prova men när jag blir större ska jag testa. Har du provat detta? Det ser för roligt ut!

Kram Carl

Detta är inte en del av min livshistoria utan min nanny Na´s. Min livshistoria har inte hunnit bli så lång än men det har min fd nannys hunnit bli. Na var så glad över sitt nya jobb som min nanny. Na berättade för alla att hon var min nanny och var stolt över sitt jobb. Na fick två stora påsar med kläder av mamma som hon använde varje dag och såg så lycklig ut. Na var duktig och snäll och jag tycker om henne mycket. Na berättade att hon har tvillingdöttrar som är 5 år gamla och bor i norra Thailand hos sin mormor och morfar. Helt plötsligt en dag kommer Na´s mormor och morfar hit till Phuket med tvillingtjejerna. Na blev jätte glad för hon har inte träffat flickorna sedan dom var två månader gamla. Na kommer inte överens med sin pappa och därför har kontakten varit bruten och Na har inte ens pratat med döttrarna på telefon. Anledningen till detta besök fick Na veta efter några dagar. Na´s mamma är gammal och sjuk och kan inte längre ta hand om flickorna. Mormor och morfar åkte hem till norra Thailand igen och lämnade flickorna hos Na och hennes man på campen. Na visste inte vad hon skulle göra och blev förtvivlad. Na kan inte längre jobba som hon har gjort utan har i stället gått tillbaka till bygget och jobbar som byggnadsarbetare igen. Hon börjar kl 08 varje dag, sju dagar i veckan och på lunchen åker hon till sin kompis som bor bredvid campen där flickorna är. Sedan åker hon tillbaka till bygget och jobbar till 17 och sedan hem till campen. Planen är att tjejerna ska börja i en skola här i byn efter jul. Om det är för dyrt eller inte går av någon anledning ska Na, döttrarna och Na´s man flytta hem till norra Thailand igen. Det blev en kort karriär för Na som nanny men vi hann med en hel del tillsammans. Na tyckte att det var skönt att slippa jobba på bygget och att istället vara med mig på stranden och på shoppingturer. Jag hoppas att det kommer att gå bra för Na och tjejerna. Bilderna idag är från den dagen då Na och tjejerna kom till hotellet och berättade vad som hänt. Jag visade dom runt, pratade lite och försökte vara glad men innerst inne var jag ledsen. Detta var slutet för mig och Na. Nu ska Na ta hand om sina döttrar och har inte tid att vara med mig. Jag är ledsen men det är väl så här livet är. I bland är man glad och bekymmersfri och ibland går det inte som man har tänkt sig. Jag är glad att Na och tjejerna har återförenats igen men samtidigt undrar jag hur det ska gå. På campen har dom ett "rum" och det är inte vad man kan kalla framtidsboende direkt. Dom har lite pengar och små möjligheter att tjäna mer. Na har även en son som är 12 år gammal. Sonen bor hos Na´s bror och hon har inte träffat honom på 10 år. Det är svårt för mig att förstå sånt här. Jag är liten och jag kommer från en annan kultur, men jag är glad att jag inte har det som många har det här. Tänk på Na´s liv nästa gång du är missnöjd över något. Var glad för det du har.

Kram Carl

Som jag skrev tidigare så kommer en olycka sällan själv. När jag var på dagis snubblade jag och drog hakan i backen. Det blev en djupt jack och jag var förtvivlad. Na var där och hjälpte mig och ringde snabbt till Dong som berättade för pappa vad som hänt som i sin tur ringde mamma som kom till dagis med gasen i botten. Vi hoppade in i bilen och åkte till en mottagning i Kamala men dom sa att det måste sys så det var bara att fortsätta till sjukhuset. På Bangkok Phuket hospital går det undan vill jag lova. Innan jag hann se nålen låg jag på rygg på en säng och blev fastspänd med en filt som hade kardborrband. Jag skrek i högan sky och Na såg svimfärdig ut. Fem stygn sydde doktorn. Det är många stygn på min lilla haka det. Antibiotika ska jag ta fyra gånger om dagen för infektionsrisken är mycket hög. Doktorn gjorde också rent mitt första sår på pannan som jag fick när jag tippade ner för trappan. Doktorn sa att det var vätska under såret. Jag var mycket upprörd när doktorn sydde ihop såret. En sjuksköterska la en operationsduk över mitt ansikte så jag knappt kunde andas. När mamma skulle dra bak duken lite fräste sjuksköterskan: don´t tuch! Då sa mamma: men han kan ju knappt andas och han ser ju inget! Jag höll på att få panik. Både vara fastspänd, inte se något och få lite luft. Det var för mycket för mig.Tänk dig själv hur det kändes. När jag äntligen fick stiga upp var lakanet blött av svett från min rygg. Det kändes som att jag hade legat där i evigheter men det tog bara några få minuter. Det är tur att jag inte är långsur. Jag blev snabbt på bra humör när jag hittade en stor pool med jätte bamsiga fiskar i. Jag har inte hunnit berätta om MINA fiskar än. Det ska jag snart göra men nu ska jag ringa till mormor och morfar på skypen.

Kram från Carl

Så här såg jag ut när jag var påväg till dagis, dagen efter jag ramlade ner för trappan. Som ni vet så kommer en olycka sällan ensam. På dagis ramlade jag igen och slog mig ännu värre. Jag skriver om det lite senare för nu måste jag iväg. Jag har så mycket spring i benen och myror i byxorna. Vi hörs snart.

Kram Carl

Så här ser jag ut efter att jag tippat ner från en cement trappa, alldeles själv. Jag satt på hotell trappan och filosoferade bredvid Na och Najana. Mamma stod nedanför på gatan. Jag lutade mig lite framåt och ramlade huvudstupa rakt ner. Tyvärr glömde jag att ta emot mig med händerna. Rakt på huvudet flög jag! Vilken smäll det blev! Pang sa det och sedan låg jag där på marken och undrade vad det var som hände?! Alla kom springandes och såg oroliga ut. Ni ska bara veta vilken bula jag har nu....

Kram från Carl