Jag vaknade men kunde inte öppna ena ögat. Jag hade fått ögoninflammation, så typiskt! Mamma och jag åkte till en klinik i Laguna och där blev jag undersökt och fick ögondroppar och en lapp för ögat. Det var obehagligt när sköterskan droppade dropparna i mitt öga men jag blev snabbt glad igen. Innan vi åkte iväg med bilen fick jag låtsats köra ett tag och det är så kul. Jag rattar och blinkar som värsta rallyföraren. Efter ett tag satte mamma mig i barnstolen och körde iväg till Bangtao beach. Vi skulle träffa pappa där och äta lunch. Jag slumrade till i baksätet och måste ha sovit djupt för jag missade allt det dramatiska som hände sedan. När mamma hade parkerat lät hon bilen gå på tomgång medans hon skulle lyfta ur barnvagnen där jag skulle fortsätta sova. Nu gick det inte riktigt som mamma hade tänkt sig. Av någon dum anledning låstes alla dörrarna och jag blev inlåst och mamma blev utlåst. Mamma provade att öppna alla dörrarna fast hon visste att det var meningslöst. Vad gör man?! Jo, man ringer efter pappa. Pappa satt på restaurangen och väntade på oss men han fick riktigt bråttom när mamma berättade vad som hade hänt. Pappa kom springandes och försökte också öppna dörrarna fast han också visste att det var meningslöst. Vad har du gjort!? sa pappa. Det var inte meningen, sa mamma. Pappa hoppade upp på moppen och körde hem för att leta efter reservnyckeln. Tyvärr har jag aldrig sett en reservnyckel till bilen och pappa kom tillbaka utan nyckel. Pappa hade istället med sig en stor hammare och ett badlakan. Planen var nu att krossa det lilla fönstret och sticka in handen och öppna dörren. A/C:n i bilen var innställd på det kallaste och fläkten stod på högsta möjliga. Alla var oroliga att jag skulle bli sjuk eftersom det blir väldigt kallt efter ett tag om A/C:n är inställd på det kallaste. Det var nu stor uppståndelse runt bilen. Dong, en av förmännen från bygget och Na (som nu städar på restaurangen där vi skulle äta) försökte hjälpa till. Några andra stod och tittade på och undrade väl hur detta skulle sluta. Jag sov lyckligt ovetandes om vad som hände utanför bilen. Precis innan rutan skulle krossas kom någon av dom på att Carl faktiskt kan öppna fönstret själv. Då började alla att knacka på rutan och ropade: Carl, vakna! Jag hade somnat gott för jag hade fått medicin för inflammationen. Långt bort hörde jag Na ropa: Caan, väk upp!! Ingen i Thailand kan säga Carl, dom säger Caan. Jag var helt groggy och förstod först inte varför alla stod utanför bilen och jag satt själv inne i bilen. Alla pekade på fönstret och sa att jag skulle öppna. Jag var fortfarande inte riktigt vaken men när mamma höll fram en Coca Cola burk och frågade om jag ville smaka så vaknade jag till. Jag tycker det är så festligt att dricka Cola, det bubblar i munnen och smakar så gott. Jag tryckte på knappen och bilrutan åkte ner och jag fick en slurk Cola. Alla skrattade och sa att jag var såååå duktig. Vadå duktig? Det var väldigt länge sedan jag lärde mig att öppna och stänga bilrutan. Jag är trots allt 1,5 år!!! Jag förstår inte varför mamma var chockad och varför pappa hade en hammare med sig. Varför väckte dom mig inte tidigare och bad mig öppna fönstret? Underskatta inte mig bara för att jag är liten!

I dag är inflammationen nästan borta och alla skrattar åt händelsen igår.

Kram från Carl